Predikan från Vandringsgudstjänsten 7/2 2021

Uppenbarelsens ljus       

Lukasevangeliet 2:22-40                 

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

Kristna har en tradition efter ett barns födelse, att välsigna eller döpa barnet. Präster eller pastorer tar hand om ceremonin och familjen bjuder sina nära och kära samt vänner för att ha fest och dela sin glädje med andra. Det är underbart.  

Maria och Josef med Jesusbarnet åkte till Jerusalem (Jerusalem var huvudstaden i Juda, den södra delen i Israel) för att hålla den judiska ceremonin. För Jesus föddes i en annan tradition som hade Mose lag, och alla skulle följa den lagen.

Även om han var Guds son, följde han den judiska lagen fullständigt. 

Jesus föräldrar åkte till Jerusalem för två skäl:

Först i templet, där folket förväntades offra tackoffer till Gud. Den förstfödde av djur skulle offras till Gud. Men människans förstfödde offrades inte, istället kunde man offra en får eller en kalv om man hade råd, annars kunde man offras två unga duvor, för bekännelse av att barnet tillhörde Gud, som är den ende som kan ge liv. 

Andra skäl var att enligt judisk lag ansågs mor och son ”orena” i fyrtio dagar efter barnets födelse, vid vilken tidpunkt ett offer måste göras för att rena modern och hennes barn.

Även om han var Guds son, stod han inte över lagen, istället följde han den judiska lagen till fullständigt. 

I templet mötte familjen två gamla personer som hade ett viktigt uppdrag från Herren att vara Guds språkrör och göra hans sanning hörd.

Den första var en gammal man vid namn Symeon som väntade på Israels frälsning eller med andra ord, han väntade på att se Herren Messias, den utlovade, som hade kommit till rädda sitt folk. Den andra var en 84 år kvinna som hette Hanna. Hon levde nära Herren och bodde i templet och tjänade Gud med bön och fasta.

Den helige Anden avslöjade för Symeon så han genast kände igen Jesusbarnet. Han hade såg att han var Messias! Så han bad till Gud. Symeon kunde nu leva i fred, för han hade sett den frälsning som Gud lovat, inte bara Israels frälsning, utan hedningarnas frälsning och hela världens frälsning.

Efter att han hade välsignat Maria och Josef och deras son, sade Symeon till föräldrarna: ” Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många. De som tror på Kristus och tar emot hans frälsning kommer att upprättas och de som avvisar honom kommer att ”falla”.

Maria och Josef blev förvånade över Symeons tal. Symeon sade tre saker som de inte väntat att höra: Att Jesus var en gåva från Gud. Att han bekände Jesus som Messias och för det tredje att han skulle vara ett ljus för världen.

Medan Symeon var med familjen fick Hanna komma nära Jesusbarnet och tackade och prisade Herren för världens befrielse. 

Maria och Josef åkte till templet för en vanlig ceremoni, men de fick bära med sig hem mer än en enkel ceremoni. De fick höra att barnet som de har är inte är ett vanligt barn utan världens räddare från all synd och orenheten, som det hade skrivits om i Mose lag. 

Den Frälsning lyser från och med nu för alla, för Israels folk och för hedningarna, ja för hela världen! Även om judarna hade kunskap om Gamla testamentet och visste att Messias kommer, trodde de att löftena var till det egna folket  

Men Gud hade en stor plan för hela världen inte bara för judarna.

En dag kom Messias och profetian fick sin uppfyllelse. Men han kom som ett spädbarn buren på sin mors armar. Och ingen märkte det. Det är viktigt, vi måste påminna oss om hur Gud gör. Han kommer oväntat och i det vardagliga. Alltid ska vi vara förbereda inför den dagen som Gud ska komma med sin härlighet.

Symeon och Hanna i texten var båda mycket gamla, men de hade inte slutat att hoppas att få se Messias. Ledda av Guds Ande tillhörde de de allra första som bekände och erkände hans ankomst. Du och jag kan vi vara som Symeon eller Hanna och vänta på Jesus ankomst och få se honom igen. Min vän, du som har varit på vandringen, vad du tar med dig från dagens text och predikan?